I våras isolerade jag mig väldig mkt under en lång tid. Så pass allvarligt att en anmälan till socialen gjordes. Men det blev bättre efter att vi satt ut en medicin och utredningen hos socialen lades ner. 

Nu är jag där igen, men det är ingen medicin som spökar denna gången. Nu handlar det nog mkt om att det blir mörkt tidigt (tror att en liten depression har smugit sig på) och att jag varken har ngt att göra eller vill göra ngt. 

När jag vaknar på morgonen så är nästan det första jag tänker på att jag vill att det ska bli kväll så jag kan lägga mig igen.

En del av mig vill göra så himla mkt, men den delen som vill gömma sig tar över... 

Just nu är det jag, sängen, filtar och Förhäxad. Precis som de senaste dagarna.

Jag ska ta tag i mig själv och ta en lång dusch strax, när jag är klar hoppas jag på att klockan är så pass mkt att jag kan krypa ner under täcket.