Gång på gång har jag lärt mig att livet är skört och alldeles för kort, men ändå vet jag inte hur jag ska ta mig igenom det. Hur jag ska orka med varje dag. Varje dag är en ny dag, en ny dag med nya händelser, tankar och känslor.

Det går oftast som i en berg och dal bana.

Jag har så mycket fint runtomkring mig, många fina människor, en helt fantastisk hund.. Ja, mycket. Men ändå så känns allt så litet och hopplöst. Jag önskar så att jag kunde skjuta bort alla tankar och bara vara. Känna lycka och lättnad och ta mig igenom en dag utan en massa hinder.

Just nu sitter jag på altanen. Jag tittar ut över trädgården och upp i himlen. Funderar på varför saker och ting blir som de blir varför jag känner som jag gör och hur jag ska kunna förändra allt.. För det måste jag, det är brottom.

SÄger min hjärna och min kropp i alla fall. Jag vill inte och kan inte gå runt i denna dimman mer. Men jag vet inte hur, hur jag ska ta mig igenom det och vad det är som gör att det blir och är såhär.

Jag försöker känna efter, känna vad det är som känns så fel. Men jag kommer inte fram till något, det ger mig bara ångest och gör mig illamående.

Solen tittar fram mellan molnen och värmer helt ljuvligt. Jag känner att jag lever, det är en skön känsla med värmen.

Men när den går i moln, då är det inte lika behagligt längre.

Allting går inte som man vill och tycker, men jag kan tycka att det ibland borde få vara lite lättare i alla fall.

Men tydligen så ska vissa av oss vara tvugna att gå igenom alldeles för mycket.