Jag läser väldigt många bloggar, vissa mer än andra, såklart.

Jag har följt en tjej vid namn Rebecca i flera månader. Hon hade en hemsk sjukdom - Cancer.

Hon hade en cancer som heter Ewings sarkom. Hon svarade inte på behandlingen utan har blivit sämre och sämre, hon somnade in den 7 maj 2011. På ett hotell rum i England. Hon va på en resa med sin kompis.

Kompisen hittade henne livlös på golvet och det gick inte att rädda denna fantastiska lilla flicka.

Rebeccas syster har skrivit ett inlägg på Rebeccas blogg, en väldigt fint inlägg som fick tårarna att rinna ostoppbart.

Allt får mig att fundera på livet, varför det finns så hemska sjukdomar, varför vissa människor ska behöva lida så.

Och varför de vi älskas tas ifrån oss. 

En av mina vänner miste sin Pappa i veckan, helt oförberett. Det kallas orättvisa. Jag vet hur ont det gör, jag vet hur tankarna snurrar i huvet. Hur hela kroppen värker och hur ögonen svider. Hur man ständigt får upp frågan: Varför? i huvudet.

Det finns ingenting man kan göra, man kan bara följa med, följa med i strömmen. Men det är inte det lättaste.

Det har gått 15 månader sen Pappa dog, än i dag förstår jag inet riktigt.

Frågan varför tittar fram jämt och ständigt fortfarande och kommer nog alltid att göra...

Livet är alldeles för kort, för kort och orättvist.