En av sakerna jag hatar mest med mig själv är att jag är så besatt av datum.

Datum som det hänt speciella saker på..

Idag är det ett år och en månad sen du lämnade mig Pappa.

Jag tycker fortfarande att det är lika sjukt att du inte finns vid min sida och har långt ifrån accepterat att du inte kommer tillbaka..

Och det är just det jag måste göra – acceptera.

Men att någon tjatar på mig och påminner mig om att jag måste göra det, att det är dags att ”släppa taget”, det hjälper inte. Det sägs att det kommer av sig själv, men jag undrar det… ?

Livet är inte rättvist  och ibland önskar jag att jag hade några slaggs krafter för att göra så att allt dåligt blir bra. Men det har jag ju inte och kommer aldrig att få.

Jag vill inget annat än att acceptera och släppa allt, men jag får nog inse att jag inte kan det.. Eller att det helt enkelt får ta ett tag till. Så länge så får jag helt enkelt att lära mig leva med smärtan. Vissa dagar känns det givetvis bra och jag tänker inte så mkt på det, men dagar som idag så mår jag sämre..