Att det redan har gått ett år sen vi begravde Pappa är galet. Det är sjukt att tiden har gått så hinmla fort !

Vad händer nu ? Alla speciella dagar, högtider, traditioner.. Vi har gått igenom allt en första gång utan honom. Är det meninen att man ska låssas som ingenting nu ?

Borde inte smärtan och vimsigheten från de 2 månaderna efter att han dog ha försvinnit nu ?

För jag känner mig lika virrig och det gör fortfarande förbannat ont ! Ett liv utan Pappa är, jag önskar så att jag bara kunde acceptera det ! Jag vill inte ha den här klumpen i halsen längre, jag kan ju ändå inte göra ngt åt det..

När man va liten klagade man på att tiden gick så långsamt, det existerar inte längre. Tid är dyrbart, speciellt med de man älskar. Man vet aldrig vad som lurar bakom hörnet...