När en förälder somnar in i den eviga sömnen...
Ibland, från ingenstans, så kommer det där hugget.. Hugget i magen och klumpen i halsen, eldsvådan under ögonlocken och vattenfallet nedför kinderna.
Oftast så hinner jag stoppa det, men ibland går det inte. Och det är väl meningen kanske, att man inte ska hinna stoppa det. För det behövs ju, ibland.
Att det snart har gått ett år gör mig rädd, rädd för livet.. För att det går så himla fort !
För ett år sen så skrev jag:
"Nu är det den här väntan igen... Väntan på om han vaknar efter narkosen eller inte.
Jag får mer o mer ont o magen för var dag som går. Var dag blir sämre, var dag händer det ngt nytt..
Jag förstår inte varför, jag fattar verkligen inte.."
Jag får mer o mer ont o magen för var dag som går. Var dag blir sämre, var dag händer det ngt nytt..
Jag förstår inte varför, jag fattar verkligen inte.."
Att det vá ett helt år sen är för mig helt obegripligt, jag minns det som om det va igår.
Fortfarande ställer jag frågan varför väldigt ofta, men får såklart inget svar. För det finns ju inget svar.
Många säger: "Det finns en mening med allt". Jag vet inte riktigt om jag tror på den meningen längre.
Länge gjorde jag, jag tyckte verkligen att den hade en betydelse och hjälpte mig lite, men inte nu. För jag tycker verkligen inte att allt har en mening.
Jag har svårt att acceptera, jag vet inte hur jag ska gör. För många "räcker det" med att ta ett farväl på begravningen, det får dem att inse att den här personen verkligen inte kommer tillbaka.
För mig har det uppenbarligen inte räckt, jag kunde aldrig säga farväl på riktigt. Jag vá någonannanstans den dagen. Fysiskt sätt va jag där, men psykiskt någonannanstans. Jag minns inte mkt av begravningen. Jag minns sångerna, jag minns när jag fumla mig fram till kistan för att lägga min ros, att jag sen sprang ut därifrån och skrek i Kims famn. Jag minns också att innan begravningen så gick jag runt som i slomotion. Jag kammade mitt hår i säkert en kvart, fast att det vá alldeles platt och glänsande, bäddade om min säng flera ggr, tittade mig i spegeln och sa: "Inte jag". Och svarade knappt på tilltal. Mer minns jag inte.
Vi ses igen Pappa, det vet jag. Men jag vill ha dig här, jag vill ha dig vid min sida.
Jag är väldigt egoistisk, han va så himla sjuk. Så för hans skull va det bästa att han fick sin eviga sömn.
Men jag kan ändå inte sluta önska, önska att han vá här med mig och kramade mig när jag har det som kämpigast. För det är ju det Pappor gör !
Sen ska vi inte glömma Mamma, hade hon lämnat mig hade jag nog gått under. Eller inte, tyvärr lär man sig leva med att bli lämnad. För det är ju så livet är.
Mina vänner, ta vara på era nära och kära. Ni vet aldrig när de lämnar er ! det kan vara om flera år, men det kan också vara om några minuter.
