Som en stor våg...

Ibland tar jag på mig alldeles för mycket, ställer upp även om jag kanske inte riktigt vill.
Men det är sån jag är, kan jag hjälpa till så gör jag det. Jag tycker att det är en självklarhet.
Jag själv då ? Jag borde tänka och känna efter om jag verkligen vill.. Men det gör jag inte. Jag "glömmer bort" mig själv och ser till alla andras behov, vilket inte är rätt.
Jag vill inget annat än att sova bort allt när det känns såhär, jag kommer må bättre i morgon, det gör jag alltid, för morgon dagen är en annan tid och dag. Men nu, just nu känns allt bara vridet och ihopa tryckt.
Vissa människor säger saker och ting på så fel sätt, men de hör det inte själva och dum som jag är så väljer jag att hålla tyst. När jag kanske egentligen borde säga ifrån direkt, när det gör mig så pass ledsen som det faktiskt gör.
Jag hatar att jag tar åt mig så mycket av vad folk säger till mig. Jag önskar så att jag kunde ändra på mig och sluta att alltid ta åt mig. Men det är inte alltid så himla lätt.
Eller i alla fall säga ifrån när jag tycker att något är fel.

Just nu hade jag kunnat göra precis vad som helst för att få en kram av Pappa, säga hej, eller bara höra hans röst..
Jag saknar honom så otroligt mycket att jag inte vet varken ut eller in. Det känns som om det sitter en stor sten i mitt bröst som jag inte kan få bort.. Det går inte en minut utan att jag tänker på honom. Det har känts okej ett tag nu, men de sista dagarna har allt sköljts över mig igen, som en stor våg.
Men ingenting jag gör eller tänker hjälper.. Hur mycket jag än pratar, drömmer, önskar eller kallar så kommer han inte tillbaka och det gör mig så fruktansvärt förbannad !


Kommentera inlägget





Kom ihåg mig?









Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo