Jag hör hur regnet smattrar emot fönstret,
men jag vågar inte kolla upp.
Jag vill inte se min spegelbild speglas i glaset,
istället kollar jag ner.
Lägger huvudet på kudden och
kollar snabbt upp,
ser två kajal fläckar på kuddfodralet...
Går det inte att stoppa tårarna när dom rinner?
Hur mycket jag än önskar att dom försvinner?

Hopplöst vänder jag på kudden och torkar mig under ögonen.
Mormor hade kanske rätt, jag kladdar på mig det svarta för mycket!

Enligt vad det den lilla hjälplösa ängeln sa;
så betyder "det svarta" mer än smärta.
Och enligt mamma är smärtan värst.
Jag önskar att jag drömmde,
och att det var en sånn där dröm
som man allting glömmde.
Mormor tyckte jag sjöng vackert,
men i mina ögon och öron gick glaset till alla tavlor sönder.
Innanför glaset fanns kort på minnen..
Minnena flyger ut igenom glas sprickorna,
och fångas i min tårkanal.
Nu låter jag dom rinna ut,
så jag kan glömma dom sen...