Jag är rädd..
Rädd för att bli övergiven och ensam.
Att inte ha någon vid min sida och behöva klara mig igenom livets fasor och hinder helt själv.
Rädd för att trilla ner i mörkret igen, och inte kunna ta mig upp.

Att vakna upp från en underbar dröm som man vill ska vara verklighet, men inte är det.
Rädslan för framtiden, för vuxenlivet.
Att inte få några barn och familj.
Att behöva leva ensam tills man dör.

Att vakna upp på morgonen och önska att man har någon brevid sig, som håller om en och älskar en.
En person som får en att känna sig trygg..
Rädslan av att det aldrig kommer hända igen är stor..

Att aldrig bli älskad på riktigt.. Man är den som alltid står i vägen för andra, och hindrar dom till att bli en bättre person.. Man är den jobbiga typen som ska kommentera allt och ta så lätt på saker och ting..
Som är så osäker på sig själv att hon knappt vågar ta sig upp ur sängen på morgrarna..

Rädd för att gå och lägga sig själv på kvällen och veta att man inte får någon närhet eller trygghet..

Rädd för sig själv? Ja, det är jag.. jag litar inte alls på min själv.
Allt går upp och ner.. Precis som för alla andra, fast jag ligger nog sneppet före bland vissa..

Dom säger att man ska "stå på egna ben" , men jag kan inte det.... Inte nu i alla fall... (en person som vet)

Jag vill kunna leva själv förtillfället., Stå på egna fötter och ta tag i alla jävla problem jag har.. Har inte riktigt kommit på hur.. men det ska fan lösa sig! På nått sätt i alla fall.

Jag hoppas att du tänker efter ordentligt nu!


Puss & God natt! <3

Älskar dig min Snutt!