Okej, jag erkanner.. Jag har hemlangtan.
Vi và ute en runda igar och da kom det som en vag, fran ingenstanns...
Pappa poppade upp i huvet. Jag saknar honom. Nagot sa javulskt mkt.
Kanslan nar man bara vill lagga sig ner och grata tills alla tarar tar slut, det kan vara en av de varsta kanslor som finns. Jag kan inte stoppa tararna som rinner nar jag skriver om honom, bara att tanka pa honom far hela kroppen att varka.

Min Pappa, min fina Pappa.. Han somnade och lamnade mig har. Hur ska jag nagonsin fa in det i mitt huvud ?
Kanske om ett ar, kanske aldrig ?

Nej, jag far ta mig samman och gora ngt av dagen.