Ni far garna tycka att jag ar fjantig elelr vad som hellst. Men ja, ett datum, en tid, ett klockslag, en manad.. Allt snurrar i huvet och allt klammrar sig fast.
10 manader sen Pappa lamnade oss. Jag forstar fortfarande inte. Undra om jag nagonsin kommer att forsta ?

Jag kanner mig tjatig, vilket jag sakert ocksa uppfattas som.. Men vet ni ? Jag skiter faktist i vilket.
Det finns ingen som kan fa mig att andra pa mina tankar forutom jag sjalv, och om inte jag sjalv kan sa far det helt enkelt vara sahar ett tag till.

Det finns sa mkt jag onskar jag kunde gora eller gora ogjort.. Men jag han inte, och nu ar allt forsent..