Kom tillbaka ! ♥
För nio månader sen, vid denna tiden hade du dina ögon öppna.. Du gick att väcka när du sov, du svarade när man pratade med dig. Du tog vanliga andetag och kunde klappa mig på kinden och säga: Lilla Sara, allt blir bra..
Men bara ca 6 timmar senare svarade du inte när man pratade med dig, du föll i en djupare sömn som blev allt djupare för varje timme som gick..
Förmiddagen gick, eftermiddagen gick.. Timme efter timme. Jag pratade med dig, kramade din hand.. Ibland kramade du min hand tillbaka, ibland ryckte du på ett ögonbryn.
När jag höjde rösten, nästan skrek åt dig att du skulle vakna, inte ens då öppnade du ögonen. Du kramade min hand lite svagt, men det vá det enda..
Jag fick aldrig mer höra dig prata, se dig le, höra sig säga mitt namn..
Den eviga sömnen tog dig och vi lämnades kvar.
Nu står jag här, ensam och förvirrad, nio månader senare.. Fortfarande har jag inte förstått. Antagligen mest för att jag inte vill förstå..
Jag vill ha min Pappa tillbaka ! Jag vill kunna kalla på dig och få ett svar tillbaka. Inte ekot av min egna röst...
Jag blir så förbannad på att dom tog dig ifrån oss ! Eller, rättare sagt, jag är förbannad !
Men jag.. Jag vet att du hade ont och vá sjuk.. Att dom inte kunde göra mer för dig. Men det spelar ingen roll !
Vem ska jag nu ringa till ? Vem ska jag prata med, om dem sakerna vi alltid pratade om, som jag inte kunde prata med någon annan om ? Hur tänkte dom när dom tog dig ifrån mig ?!
Det enda jag vet är att jag har en så stor smärta i mig, det känns som att min själ brinner av saknad !
Och nej, jag kommer nog aldrig förstå mig på det här med livet och döden, allt är så orättvis att det skrämmer mig nått sjukt mkt !
Att begrava sin Pappa, Mamma, syster, bror, barn, bästa vän.. Vem som helst, Fy fan för det !
Jag vill aldrig behöva göra om det !
