Som nu.. Från ingenstans börjar tårarna rinna, klumpen i halsen är tillbaka, trycket över bröstet som gör det svårt att andas, alla minnena från sjukhuset blixtrar i hela huvudet..

Ibland undrar jag hur mkt tårar man har..? Dom borde ha tagit slut vid detta laget, men icke..

Jag trodde aldrig att det kunde göra så ont, att man kunde sakna någon så mkt !

Men det är väl bara att bita i hop typ, finns inte så mkt mer att göra.

Men fan vad jag hatar detta ! Jag hatar smärtan som sprider sig i min kropp när jag ser ett foto, hör en låt eller bara ser något som påminner. Det är inte okej.. Inte alls.