4 månader

Ibland går tiden så fort att man knappt hinner blinka.. vart tar alla sekunder, minuter, timmar, dagar, dygn, månader och år vägen ? Varför blir vissa dagar så speciella? Det är ju bara ett datum, inget mer.. Hur kan allt bara fortsätta som "vanligt" ? Eller, vanligt är det ju egentligen inte, men dagarna flyter ju på även om det hela tiden är en stor orkan inom mig.
Pappa vá sjuk länge, det vá han.. Och ibland kunde jag önska att han bara kunde få somna, för att han vá så pass sjuk. När dom heller inte kunde göra mer för honom. Vad är det för liv att leva ? Att ständigt känna en kvävande känsla, att kroppen sakta lägger av och att man inte klarar av det man brukade göra.
Jag kan förstå dom som inte "vill" mer och jag klandrar dom inte. Men att min Pappa, min fina, underbara Pappa, att han skulle lämna mig redan, det finns inte ! Så många gånger jag både har tänkt och sagt att nu klarar han snart inte mer. Han blir bara sämre och sämre, det händer snart och jag är beredd !
Jag vá så långt ifrån beredd man kan bli.. När du skulle göra första operationen körde jag land och rikerunt för att vi alla skulle vara där innan dom rullade ner dig. Och ja, vi hann! Olaglig körning ggr 2 och bensinen försvann fortare än fort... Med tanke på min körning så är det kanske inte så konstigt, men vi skulle till varje pris hinna dit i tid !
Jag tror att jag parkerade så olagligt som möjligt och sen bara sprang vi som några galningar.
Precis när jag rusar in i rummet skulle dom precis rulla iväg honom, men dom gav oss några minuter ändå, snäll personal må jag säga ! Jag satte mig brevid Pappa och tog hans hand.. Tittade på honom och såg hans tårfyllda ögon.. Han la sin hand på min kind och sa: "Det ordnar sig, det går bra, jag är snart tillbaka, jag lovar"
Och det ska man tro på ? Finns inte så mkt till val, det va bara att hoppas och tro på det han sa.
Den operationen gick bra, han vaknade igen. Men 6 operationer senare så gick det inte så himla bra.
Men ändå, han lovade mig att allt skulle bli bra.. Vilket det inte blev.
Hela den dagen.. Jag satt intill på en stol, la huvudet i din hand när jag blev trött. Jag gick en runda, kom tillbaka, satte mig på en annan stol, pratade lite med dig, bytte handdukar...
La mig på golvet under ett bord och halvsov tills mamma sa att jag va tvungen att sätta mig hos honom igen.
Han tog sina sista andetag, sista gången han krama min hand med sin.. Ännu ett andetag och jag satt där och bara skrek !!! Inte min Pappa !!!!!!!!! Men du lyssnade inte längre, du lämnade oss och begav dig mot den andra världen. Om jag bara kunde vrida tillbaka klockan, i alla fall till dagen innan du dog, om jag bara kunde får förklara vilken bra Pappa du vá, att det inte finns någon bättre än du, hur mkt jag älskade dig !
Säga förlåt för allt dumt jag sagt, hur illa jag betedde mig ibland, för att jag inte lyssnade på dig när du sa till mig.
Jag blir fan galen av detta !!!! Du kan inte bara dö ifrån mig såhär ! Du kan inte bara lämna mig här helt ensam, jag måste ju ha en Pappa.. Vi låtsas att du är i stugan och kommer hem igen i höst. I höst kommer allting vara som vanligt. Så är det, så måste det vara !

Kommentera inlägget





Kom ihåg mig?









Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo