Du frågar mig ofta hur jag mår.
Jag ger dig ett leende och säger att allt är bra, men du tittar konstigt på mig, precis som om du kan läsa mina tankar.

Samma fråga fick jag idag, men du fick ett annat svar.
Det är inte bra, jag mår inte bra. Du har lyckats se igenom mig.
Det kändes skönt att få sanningen sagd, att inte behöva fejka ett leende och säga att allt är bra när det inte är det.

Du lyssnar på mig och tror på mig, och jag är glad att någon gör det..
Speciellt när jag själv inte gör det.


Allting är så snurrigt.. Jag vet inte vad det är med mig..
Men när jag säger det, när jag erkänner att jag inte vet om jag vill fortsätta att dansa,
då är det ngt som verkligen är fel.
Trotts det du säger så är jag inte säker på om jag vill..
En del av mig vill, för jag älskar att dansa och jag tror inte jag hade klarat mig utan dansen..
Men en del av mig säger klart och tydligt stop!