Den dära lilla flickan i det stora huset..
Jag är den dära lilla flickan i det stora huset som inte riktigt vet vad jag vill...
Som är ensam och rädd och vill ha någons hand...
Allt jag gör och tänker går i kras, alla drömmar, alla hopp.
En dröm om lycka, men det är bara en dröm.. En dröm som aldrig går i uppfyllelse..
Det känns som om jag håller på att trilla ner igen.. Ner i det dära stora, tomma, djupa hålet..
Det hålet där jag inte kan ta mig upp.. I alla fall inte på egen hand.. :S
Jag vill inte känna eller veta av ngt från någon alls egentligen, men ändå så vill jag,
Jag vill bekräftelse på ngt sätt, men ändå inte..
Jag vill ha någon som kan älska mig för den jag är, som alltid stannar vid min sida och inte bryr sig om hur jag ser ut eller är.. Någon som bara kan tycka om och älska mig för den jag är...
Men det verkar inte som om den människan finns..
Jag vill inte vara ensam längre!
Jag vill ha någon som finns hos mig, som stannar längre och inte bara tittar förbi lite då och då...
Jag vill inte somna själv och vakna själv länge..
Någon att dela tankar och känslor med, det är vad jag skulle vilja ha..
Men frågan är du finns?
Jag vill inte ner igen, jag som länge har tyckt att jag har klättrat upp för stegen och inte ner...
I stället för att fortsätta uppåt så känns det som om jag har trillat ner för halva..
Jag orkar verkligen inte med allt en gång till, jag tror inte att jag klarar det... ?
För nu är jag själv igen, jag har ingen som "kollar" mig varje dag som min Mammi gjorde..
Egentligen ska det inte behövas, men jag behöver det!
Jag vill vara liten och bli ompysslad, somna på någons arm och vakna av att någon klappar mig över kinden och håret!
Någon som sägar att den älskar mig och håller mig i handen..
Jag vill inte vara själv längre! :(
Som är ensam och rädd och vill ha någons hand...
Allt jag gör och tänker går i kras, alla drömmar, alla hopp.
En dröm om lycka, men det är bara en dröm.. En dröm som aldrig går i uppfyllelse..
Det känns som om jag håller på att trilla ner igen.. Ner i det dära stora, tomma, djupa hålet..
Det hålet där jag inte kan ta mig upp.. I alla fall inte på egen hand.. :S
Jag vill inte känna eller veta av ngt från någon alls egentligen, men ändå så vill jag,
Jag vill bekräftelse på ngt sätt, men ändå inte..
Jag vill ha någon som kan älska mig för den jag är, som alltid stannar vid min sida och inte bryr sig om hur jag ser ut eller är.. Någon som bara kan tycka om och älska mig för den jag är...
Men det verkar inte som om den människan finns..
Jag vill inte vara ensam längre!
Jag vill ha någon som finns hos mig, som stannar längre och inte bara tittar förbi lite då och då...
Jag vill inte somna själv och vakna själv länge..
Någon att dela tankar och känslor med, det är vad jag skulle vilja ha..
Men frågan är du finns?
Jag vill inte ner igen, jag som länge har tyckt att jag har klättrat upp för stegen och inte ner...
I stället för att fortsätta uppåt så känns det som om jag har trillat ner för halva..
Jag orkar verkligen inte med allt en gång till, jag tror inte att jag klarar det... ?
För nu är jag själv igen, jag har ingen som "kollar" mig varje dag som min Mammi gjorde..
Egentligen ska det inte behövas, men jag behöver det!
Jag vill vara liten och bli ompysslad, somna på någons arm och vakna av att någon klappar mig över kinden och håret!
Någon som sägar att den älskar mig och håller mig i handen..
Jag vill inte vara själv längre! :(
